Alla mina provridningar; vad händer nu?

Hej!
Eftersom det var så länge sedan jag skrev det senaste bloggavsnittet tänkte jag idag berätta detaljerat om alla hästar jag provridit, och varför vi inte köpte dem, samt fördelar och nackdelar till varje häst. VARNING för att det kommer bli långt, detta är mest för att jag ska kunna skriva av alla av mina känslor och tankar jag har haft genom de senaste tiderna. Jag har skrivit att jag vill köpa alla hästar jag provridit, och här har ni förklaringen till varför vi inte gjorde det och vad jag kände för hästarna efteråt. Så jag tänker att vi börjar från början, första provridningen, i februari:
Challe
Ni kanske kommer ihåg när jag skrev om Challe i vintras, han finns bland annat på fliken "Hästar" om ni vill veta vad jag tyckte om honom då. Han hittade vi genom att min mammas jobbarkompis bästa kompis hade en häst till salu ganska i närheten (vid närmsta stad i alla fall). Eftersom mammas kompis visste om att vi letade häst sa hon att hennes kompis hade en jättebra, snäll och duktig häst till salu som vi nog skulle passa bra med. Mamma tyckte att det lät väldigt bra så vi skrev till Challes ägare att vi skulle vara intresserade av att provrida hennes häst. Då verkade hon bli glad för det fick vi ju göra. Men eftersom hon älskade den hästen så mycket som en familjemedlem verkade hon vara väldigt ledsen och ibland inte vakna av sin väckarklocka på morgonen. Först när mamma berättade om Challe och visade videos för mig, fastnade jag inte så mycket för honom. Jag tyckte att han på beskrivningen verkade som vilken snäll häst som helst på Hästnet (vi hade kollat i snart ett år på massa hästannonser). Men sedan när ägaren ringde mamma och verkligen berättade hur snäll han var och hur fin vi skulle tycka att han var när vi såg honom, det var DÅ jag verkligen fastnade för honom och kände att: "Denna häst ska jag ha!" Jag längtade och längtade efter provridningen, och när den dagen kom blev jag först lite nervös. Tänk om han inte skulle vara så bra som jag trott? När jag sedan kom till stallet och såg honom visste jag att jag skulle tycka om den hästen. Det märkte jag verkligen sedan när jag red, det kändes nästan som att han bar upp mig och tänkte: "Det här ordnar sig, jag fixar det här. Du behöver inte vara rädd eller orolig." Jag red honom i ridhuset (det var kallt den dagen) och jag testade honom i alla gångarter och hoppade två skutt på honom. Och vad det kändes som att han flög! Det kändes redan på galoppsprången innan hindren, de var inte för snabba och "stötiga" som de kan vara. Det kändes som om han galopperade som att han snart skulle lyfta och flyga. Det kan låta konstigt, men det var så det kändes. Men när vi sedan fick vara med och borsta av honom märkte jag att han inte tyckte om det så mycket, för han var sur och gick runt på stallgången, nästan så att ägaren fick ta över. Han var också lite för gammal för oss, 19 år var han, och kostade för mycket. Då blev mina föräldrar lite osäkra på om de ville köpa honom, även fast jag så gärna ville. De sa att vi inte skulle köpa första bästa häst. Först höll jag inte med dem, men dagen efter tänkte jag till lite. Även fast han var SÅ härlig i ridningen, ville jag ändå kunna borsta och mysa med min häst i flera timmar. Då var han inte den perfekta hästen för just det. Så jag bestämde mig för att fortsätta leta efter mitt livs drömhäst.

Mirran
Mirran vet jag inte om jag skrivit sådär jättemycket om, men jag berättar om henne ändå. Ett tag nu har hon varit på framsidebilden på Solhästar, så då vet ni i alla fall lite hur hon ser ut. Hon provred vi mest för att hon var väldigt nära oss, även fast vi egentligen tyckte att hon var för stor och var inte så igångsatt efter att hon fick föl. Jag kommer inte ihåg hur vi hittade henne heller, men ägaren hade inte ut henne på Hästnet tror jag (men vad vet jag). Så vi åkte dit en vecka efter att jag provridit Challe tror jag. Jag visste denna gång också redan innan vad jag skulle tycka om denna häst. Jag kände på mig att hon var för stor och lite för seg för min smak (även fast Challe också var lite seg förutom i hoppningen). När vi gick in i stallet och jag såg Mirran, såg jag i hennes blick att det inte var något speciellt där. Jag fastnade för de andra fina, bruna hästarna och trodde hon var en av dem. Men när de sa att hon var den hästen som stod i stallgången åt höger kände jag att hon inte var lika fin som alla andra. Ägaren började prata mycket om henne; att hon var så snäll, perfekt nybörjarhäst, åkt runt på mycket tävlingar utan problem. Jag stod där och försökte tycka att hon var fin för att de andra i familjen tyckte det. Nu efteråt har jag tyckt på videorna att hon är väldigt fin och så, men då tyckte jag tydligen inte det. Men ju mer man försöker tycka att en häst är fin, så blir det aldrig bättre att tvinga och inbilla sig själv det. Jag tyckte att hon såg ut som en helt vanlig brun häst, med några vita hår i pannan. När vi sedan gick in till paddocken och jag satt upp på henne och började skritta, kände jag att det var lite häftigt att känna så långa steg under sig. Då blev jag på lite gladare humör, men sedan när jag vant mig vid hästen kände jag att det inte kändes något speciellt. Jag testade sedan att trava, och därefter att galoppera på henne. Men jag kände fortfarande ingenting. Jag blev lite irriterad på känslan tror jag, och kände: "Kan man inte ge detta en till chans någon annan gång?" Men sedan blev jag för trött i benen av att rida en sådan stor häst, så jag bestämde själv att jag ville sitta av. Så brukar jag aldrig säga med en häst jag tycker om, då är det svårt att få mig att sitta av hästen. Men med denna orkade jag inget mer. Det kändes liksom... flummigt, på något sätt. Jag ledde hästen in till stallet med besvikelse. I hanteringen var hon i och för sig väldigt snäll, då hade jag lust att bara gråta ut hos henne och krama om henne. Jag ville liksom förlåta henne för att jag inte gillade henne, även fast hon var så snäll. Därefter blev jag lite ledsen av att lämna henne, men jag kände sedan, när jag satte mig i bilen, att jag ska fortsätta leta efter världens bästa häst.

Donna
Vi hade ungefär just efter att jag provridit Mirran hittat en häst som skulle tänkas passa mig, på Hästnet. Jag kände ju som vanligt inte någonting med hästen efter annonsen, vi alla tyckte ponnyn såg för tjock ut på bild. Vi tänkte nog också att hon var för liten, för hon var en ponny (vi tänkte i alla fall ha en storhäst). Jag tror jag kände mig ganska neutral av att få provrida henne, jag varken längtade eller inte längtade. När vi sedan kom till den dagen jag provred henne kommer jag ihåg att det var lite svårt att hitta till rätt stall, men sedan gick det. Vi mötte medryttaren (eller vad hon nu var) och började prata. Därefter, när vi gick in i stallet, möttes vi av ett hästhuvud som stod i stallgången. Den verkade nyfiken. Jag föll direkt. Visste att detta var en häst för mig. Log säkert hela tiden. Föll nästan mer för henne än för Challe kände jag då... Jag fick vara med och borsta hästen innan ridningen för första gången bland alla provridningar. Hon var varken världens finaste eller världens sötaste häst, men när ägaren red henne före mig såg jag på rörelserna... att de var mjuka, alldeles lagom och härliga. Jag kunde stå och bara kolla på dem två ännu längre men jag själv ville ju gärna sitta upp på den fina, lite rundare hästen (rund för att vara ett varmblod förstås). De första stegen på henne kommer jag ihåg att ho var lite seg, men det gjorde inget för jag hade ett stort leende i mitt ansikte. Det tog inte så lång tid till när jag började galoppera, och därefter att hoppa. Hon hade inte riktigt samma galoppsteg som Challe innan hindret, de var lite mer snabba och stötiga, men det gjorde inget. Jag var så glad. Jag var ju lite ovan efter Challe att det gick så snabbt innan hinder, men efter några skutt fick jag kontrollen. Jag testade också två hinder på långsidan. Det kändes nästan som att hon var så snabb och stor att hon inte skulle kunna hoppa över båda på det avståndet emellan hindren. Jag tror jag blev så chockad och glad över att jag hoppat med Donna att jag tappade kontrollen för mina ben och gled åt sidan på hästens mage. Som tur var är ju Donna väldigt snäll så hon stannade istället för att smita iväg, så jag satt kvar. Pappa fick video på det och när jag hoppade hindren innan så det är jag glad för! Det är så kul att ofta titta tillbaka på den videon. Jag kommer ihåg att när vi satte oss i bilen pratade om att kanske köpa Donna. Min mun gick i ett. Jag fattade inte att det skulle finnas en bättre häst än Challe innan. Jag och Donna var så samspelta kändes det som. Även fast det regnade blev jag till och med glad att få komma ut i det ruskiga vädret. Men när vi sedan skrev till ägaren den kvällen att vi jättegärna ville köpa henne, men bara hade en till provridning om några veckor, fick vi inget svar. Vi kunde se att hon sett sms:et, men hon svarade inte. Vi frågade en gång till, och hon svarade inte då heller... Till slut blev vi irriterade av att aldrig få ett svar, man måste väl få veta om man får köpa en häst eller inte? Så då ringde pappa till ägaren och då sa hon att Donna såldes dagen efter vi provred henne... Hon såldes till den som provred henne samma dag som jag provred henne. Jag blev lite nere kommer jag ihåg, men såg sedan fram emot provridningen på den fina, fina Safir... Drömskäcken med det bästa temperamentet man kan tänka sig...

Freija
Freija provred jag samma dag som Donna. Hon bodde i samma stad, fast i ett islandshäststall. Det regnade, så det var ju mycket blöta hästar i hagarna. V fick höra talas om Freija genom att hon som ägde henne svarade på våran "häst köpes"-annons på Hästnet. Jag blev väldigt glad av att få höra att jag skulle rida en islandshäst. Jag har ju gått på en islandshästridskola och gillar islandshästar väldigt mycket. Men när jag fick se henne i stallgången, ganska trångt bakom tre andra hästar, såg hon ganska liten och var inte så fin tyckte jag. Hade stripig man, och väldigt blöt (det är ju alla hästar när det regnar men ja, hon var inte så fin i övrigt). Ägaren fick först rida henne i paddocken, då tyckte jag hon såg ganka rolig ut eftersom hon trippade lite i skritten. Det kunde ju tyda på att hon var pigg. Men när jag fick se galoppen... Den var inte så som jag tänkt mig. Jag visste ju att hon var grön och så, men hon galopperade bara några teg och bara med frambenen, därefter saktade hon ner till en blandning mellan tölt/trav/pass.. När jag själv satt upp insåg jag att hon faktiskt var ganska rolig. Hon hade väldigt mjuka gångarter som jag bara kunde sitta i, och man var aldrig rädd. Men hon var inte heller den bästa hästen jag provridit. Eftersom de andra i familjen också ville prova på henne (för att se om hon passade mig eller mer som en skogsmulle) provade både mamma och pappa henne. Min lillasyster Signe var inte med på provridningarna, så hon hann inte prova Freija. När pappa red hästen såg alla på direkten att han var för stor (183 cm, Freija är 140 med ganska liten kropp!) Ägarna var väldigt trevliga kommer jag i alla fall ihåg, och jag minns hästen som ändå en rolig häst. Men hon var alldeles för grön och för liten för oss, och Donna var ändå mycket bättre. Eftersom Donna såldes var vi tvungna att fortsätta leta.

Safir
Ja, ni kanske kommer ihåg när jag för länge sedan berättade att jag skulle rida en drömhäst som heter Safir. Drömhäst och drömhäst... Vi åkte ända från Östergötland till Skåne för att provrida henne. Hon beskrevs som väldigt snäll och bara lite pigg och het i hoppningen. Så var det inte riktigt... Redan när vi kom fram och jag såg en skymt av Safir kunde jag se i ögonen att hon inte var en häst för mig. Hon var i och för sig väldigt snäll i hanteringen, men fortfarande ingen häst för mig. Eftersom hästarna var i en villa-trädgård hade de ingen paddock eller ridhus. Så vi åkte dit med vår bil och de i sin egen bil med transport.